Det kvittar hur mycket man än förbereder sig, för i slutändan är man aldrig tillräckligt förberedd
Som vanligt dröjer det en halv livstid innan jag dyker upp igen. Veckorna har inte varit händelselösa och talet om framtiden är mer aktuellt än det varit tidigare i mitt liv. Frågorna om vad som kommer hända sen trycker på axlarna dygnet runt. Vad händer sen? Var ska jag bo? Kommer jag stanna kvar?
Framtiden är så central i mitt liv nu. Jag har till och med kommit på mig själv att allt jag nu köper och väljer är saker jag kommer använda i framtiden, eller kan använda under en period som sträcker sig över decennium. Ändå försöker jag leva så mycket jag bara kan i nuet.
Frågorna påverkar mig även på det mentala stadiet också. Jag känner ingen vånda över att möjligtvis behöva lämna min trygga lilla hemby, utan jag kan ta mina prylar och flytta när jag vill om jag skulle behöva det. När jag berättar detta får jag motfrågan: Kommer du inte sakna ditt föräldrarhem?
Mitt svar blir: Jo, men jag känner att jag inte har ett behov av att stanna kvar här. Jag kan i stort sett hamna var jag vill.
Jag har börjat rycka upp mina rötter och börjar göra mig redo för att plantera dem någon annanstans i världen. Vetskapen om att mina dagar hemma hos mamma börjar gå mot sitt slut får mig att bygga upp ett känslomässigt försvar. Tro mig, när dagen kommer då jag flyttar, kommer jag vara fylld med ångest ändå, men nu hoppas jag på att jag håller på att lindra den. I stort sett så förbereder mig inför att jag kan hamna var som helst och vad som helst kan hända. Man man är inte tillräckligt förberedd när saker väl inträffar. Det har jag bittert fått erfara varenda gång jag säger hej då till min pojkvän på flygplatsen. Trots att jag vet att han kommer att åka hem en vecka senare förtränger jag det tills dagen är kommen. Då vill jag inte att han ska åka, trots att jag vetat det hela tiden.
Det är nog likadant med alla stora beslut och långa avsked. Man vill inte möta dem. Man är alldeles för trygg i sin lilla bubbla. Men att vara rotlös är nog lika farligt. Att inte riktigt veta vart man ska stå eller hur man ska göra är ostabilt för ens tillvaro.
Men tiden får utvisa vad som kommer hända och när tiden väl kommer klarar man alla hinder.
Framtiden är så central i mitt liv nu. Jag har till och med kommit på mig själv att allt jag nu köper och väljer är saker jag kommer använda i framtiden, eller kan använda under en period som sträcker sig över decennium. Ändå försöker jag leva så mycket jag bara kan i nuet.
Frågorna påverkar mig även på det mentala stadiet också. Jag känner ingen vånda över att möjligtvis behöva lämna min trygga lilla hemby, utan jag kan ta mina prylar och flytta när jag vill om jag skulle behöva det. När jag berättar detta får jag motfrågan: Kommer du inte sakna ditt föräldrarhem?
Mitt svar blir: Jo, men jag känner att jag inte har ett behov av att stanna kvar här. Jag kan i stort sett hamna var jag vill.
Jag har börjat rycka upp mina rötter och börjar göra mig redo för att plantera dem någon annanstans i världen. Vetskapen om att mina dagar hemma hos mamma börjar gå mot sitt slut får mig att bygga upp ett känslomässigt försvar. Tro mig, när dagen kommer då jag flyttar, kommer jag vara fylld med ångest ändå, men nu hoppas jag på att jag håller på att lindra den. I stort sett så förbereder mig inför att jag kan hamna var som helst och vad som helst kan hända. Man man är inte tillräckligt förberedd när saker väl inträffar. Det har jag bittert fått erfara varenda gång jag säger hej då till min pojkvän på flygplatsen. Trots att jag vet att han kommer att åka hem en vecka senare förtränger jag det tills dagen är kommen. Då vill jag inte att han ska åka, trots att jag vetat det hela tiden.
Det är nog likadant med alla stora beslut och långa avsked. Man vill inte möta dem. Man är alldeles för trygg i sin lilla bubbla. Men att vara rotlös är nog lika farligt. Att inte riktigt veta vart man ska stå eller hur man ska göra är ostabilt för ens tillvaro.
Men tiden får utvisa vad som kommer hända och när tiden väl kommer klarar man alla hinder.
