Vi förstår varandra mer än vad vi tror
Det är höst igen. Mycket förändras i livet. Men det gör det hela tiden. Jag tittar på klockan med jämna mellanrum och väntar på stunden då jag ska bege mig till byn och plågas i tandläkarstolen. Räknar jag ner tiden? Nej, jag borde inte göra det. Men samtidigt vill jag få besäket överstökat. Av någon anledning tycks tiden alltid gå fortare till saker vi inte vill ska inträffa fort och långsammare till saker vi vill ska inträffa så fort som möjligt.
Egentligen har jag annat att göra, men jag känner mig ibland avundsjuk på alla andra, som flitigt håller igång sina bloggar. Jag är inte sådan. Jag har inget viktigt att förmedla till omvärlden heller, som var jag köpte min senaste tröja. minspel är en väldigt egoistisk blogg.
Medans jag sitter här försöker jag summera dagen. Som vanligt bestod den av vardagliga rutiner. Det är i stort sett vilken dag som helst. Sedan är det det lilla, som gör denna dag till en mindre vanlig dag. Kanske var det en personlig upplevelse, men jag blev djupt berörd av denna lilla människa. Att vänta på bussen från stan kan ibland vara ett rent helvete. Särskilt mellan klockslagen 14-17. Jag brukar ta till vana att studera människorna runt omkring mig medans jag väntar. Men bara när jag väntar ensam. Med sällskap brukar jag släppa koncentrationen på omvärlden.
Denna dag väntade jag ensam. Jag stirrade tomt ut i luften. Läsaren får observera att där inte fanns någon intressant människa att studera denna dag. Sedan kom där en liten äldre dam med två stora plastpåsar (jag skulle gissa på att de innehöll mat och dylikt). Jag tror det var det faktum att denna dam var kortare än mig som gjorde att jag lade märke till henne. Det såg oerhört tungt ut att bära påsarna, så jag funderade på om jag skulle erbjuda mig att hjälpa henne med dessa kassar medans hon skulle gå på bussen. Men sedan såg det ut som om hon fick kontroll över dem, så jag sköt tankarna åt sidan. Jag brukar alltid stå så nära dörren till påstigningen som möjligt för att snabbt kunna få ett ledigt par med säten. Det var likadant denna gång, förutom att jag hade ett gäng med killar framför mig som stod närmast öppningen. Medans damen närmade sig min perrong, såg jag hennes rörelser i ögonvrån. Hon ställde sig inte långt ifrån mig. Kanske så nära man kan stå en annan människa utan att störa dennes personliga integritet. Hon tittade lite på grabbgänget. Det var nästan som om hon kalkylerade omgivningen och studerade människorna runtomkring henne. Av någon anledning kände jag samhörighet med denna dam, mer samhörighet än med någon anna runtomkring mig. Jag märkte att hon studerade mig snabbt också, men jag är för blyg för att möta andra människors blickar. Jag märkte även att jag hade ett gravallvarligt ansiktsuttryck och kände att jag behövde ändra detta uttryck till något vänligare.
Jag drog på mungiporna lite i hopp om att jag uttryckte ett: Jag förstår dig.
Efteråt funderade jag på om budskapet gick fram eftersom vi aldrig växlade några blickar. Några minuter gick och bussen kom till perrongen. Gruppen med människor hopade sig i jakt om att komma på så fort som möjligt. Alla söker dessa tomma paren med säten. Dörren öppnas och alla börjar röra sig framåt. Även jag är en av dem som börjar röra sig framåt.
Men den här gången så rörde jag mig extra långsamt, mest i försök att låta den äldre damen gå på före mig. Denna dag kände jag att jag hellre ger bort mitt tomma par säten till denna dam. Tro mig, jag har aldrig resonerat så för. Vi stod jämsides och jag trodde verkligen att hon skulle gå på före. Själv hade jag ett planerat lite kortare steg som nästa drag.
Då kommer det oväntade. Jag känner en hand bakom min rygg som skuffar mig framåt. Jag vänder på huvudet och ser damen stå lite smått bakom mig. Det var som om hon signalerade till mig: Gå du på först.
Jag blev väldigt överraskad. Aldrig någonsin har jag varit med om en sådan vänlig gest av en främling och jag måste säga att jag samtidigt blev väldigt rörd av denna handling. Det var som om vi förstod varandra där i trängseln. Två människor som lite ängsligt försöker komma ett knep att komma på bussen så snabbt som möjligt trots alla dessa längre människor som står i vägen.
Hon drog nog det längsta strået till sist genom att överraska mig med sin godhet och snuva mig på mitt försök till dagens goda gärning.
Egentligen har jag annat att göra, men jag känner mig ibland avundsjuk på alla andra, som flitigt håller igång sina bloggar. Jag är inte sådan. Jag har inget viktigt att förmedla till omvärlden heller, som var jag köpte min senaste tröja. minspel är en väldigt egoistisk blogg.
Medans jag sitter här försöker jag summera dagen. Som vanligt bestod den av vardagliga rutiner. Det är i stort sett vilken dag som helst. Sedan är det det lilla, som gör denna dag till en mindre vanlig dag. Kanske var det en personlig upplevelse, men jag blev djupt berörd av denna lilla människa. Att vänta på bussen från stan kan ibland vara ett rent helvete. Särskilt mellan klockslagen 14-17. Jag brukar ta till vana att studera människorna runt omkring mig medans jag väntar. Men bara när jag väntar ensam. Med sällskap brukar jag släppa koncentrationen på omvärlden.
Denna dag väntade jag ensam. Jag stirrade tomt ut i luften. Läsaren får observera att där inte fanns någon intressant människa att studera denna dag. Sedan kom där en liten äldre dam med två stora plastpåsar (jag skulle gissa på att de innehöll mat och dylikt). Jag tror det var det faktum att denna dam var kortare än mig som gjorde att jag lade märke till henne. Det såg oerhört tungt ut att bära påsarna, så jag funderade på om jag skulle erbjuda mig att hjälpa henne med dessa kassar medans hon skulle gå på bussen. Men sedan såg det ut som om hon fick kontroll över dem, så jag sköt tankarna åt sidan. Jag brukar alltid stå så nära dörren till påstigningen som möjligt för att snabbt kunna få ett ledigt par med säten. Det var likadant denna gång, förutom att jag hade ett gäng med killar framför mig som stod närmast öppningen. Medans damen närmade sig min perrong, såg jag hennes rörelser i ögonvrån. Hon ställde sig inte långt ifrån mig. Kanske så nära man kan stå en annan människa utan att störa dennes personliga integritet. Hon tittade lite på grabbgänget. Det var nästan som om hon kalkylerade omgivningen och studerade människorna runtomkring henne. Av någon anledning kände jag samhörighet med denna dam, mer samhörighet än med någon anna runtomkring mig. Jag märkte att hon studerade mig snabbt också, men jag är för blyg för att möta andra människors blickar. Jag märkte även att jag hade ett gravallvarligt ansiktsuttryck och kände att jag behövde ändra detta uttryck till något vänligare.
Jag drog på mungiporna lite i hopp om att jag uttryckte ett: Jag förstår dig.
Efteråt funderade jag på om budskapet gick fram eftersom vi aldrig växlade några blickar. Några minuter gick och bussen kom till perrongen. Gruppen med människor hopade sig i jakt om att komma på så fort som möjligt. Alla söker dessa tomma paren med säten. Dörren öppnas och alla börjar röra sig framåt. Även jag är en av dem som börjar röra sig framåt.
Men den här gången så rörde jag mig extra långsamt, mest i försök att låta den äldre damen gå på före mig. Denna dag kände jag att jag hellre ger bort mitt tomma par säten till denna dam. Tro mig, jag har aldrig resonerat så för. Vi stod jämsides och jag trodde verkligen att hon skulle gå på före. Själv hade jag ett planerat lite kortare steg som nästa drag.
Då kommer det oväntade. Jag känner en hand bakom min rygg som skuffar mig framåt. Jag vänder på huvudet och ser damen stå lite smått bakom mig. Det var som om hon signalerade till mig: Gå du på först.
Jag blev väldigt överraskad. Aldrig någonsin har jag varit med om en sådan vänlig gest av en främling och jag måste säga att jag samtidigt blev väldigt rörd av denna handling. Det var som om vi förstod varandra där i trängseln. Två människor som lite ängsligt försöker komma ett knep att komma på bussen så snabbt som möjligt trots alla dessa längre människor som står i vägen.
Hon drog nog det längsta strået till sist genom att överraska mig med sin godhet och snuva mig på mitt försök till dagens goda gärning.
