minspel

Kylan tränger sig under huden. Jag förstår inte vitsen med november. Inget händer och alla färger försvinner. Har månaden den funktion att vara ett grått vänteläge, för att få oss att vänja oss vid att leva med den begränsade färgskalan (egentligen inte godkänt att kalla det så, men det finns inget bättre ord) svartvitt ett bra tag framöver. Men i december har jag inte det stora problemet med att månaden är går och trist. Anledningen till det är nog för att jag kommit in rätt stämning, om det finns någon, eller vant mig.
Nu är min största väderfarhoga att snön inte ska falla i december.

Det har blivit december och det är torka på skriftfronten igen. Det har fallit snö, så jag slipper vara rädd längre. Eller jag är alltid rädd, speciellt för att världen ska gå under, för det kommer den göra eller hur?
Jag vill utforska världen innan det är försent. Dessa ramar som kallas Sverige är för små för mitt äventyrssinne. Eller är det något jag vill göra för att slippa känna att jag saknar något.

Jag kan bara göra antaganden och gissningar om vad jag själv känner. För jag vet inte. Ju äldre jag blir desto mindre grepp får jag om mig själv. Betyder det att jag inte alls kommer veta vem jag är om några år, eller har jag mött ett negativt klimax nu och snart kommer antiklimax.

Jag kan inte veta säkert.