minspel

Kylan tränger sig under huden. Jag förstår inte vitsen med november. Inget händer och alla färger försvinner. Har månaden den funktion att vara ett grått vänteläge, för att få oss att vänja oss vid att leva med den begränsade färgskalan (egentligen inte godkänt att kalla det så, men det finns inget bättre ord) svartvitt ett bra tag framöver. Men i december har jag inte det stora problemet med att månaden är går och trist. Anledningen till det är nog för att jag kommit in rätt stämning, om det finns någon, eller vant mig.
Nu är min största väderfarhoga att snön inte ska falla i december.

Det har blivit december och det är torka på skriftfronten igen. Det har fallit snö, så jag slipper vara rädd längre. Eller jag är alltid rädd, speciellt för att världen ska gå under, för det kommer den göra eller hur?
Jag vill utforska världen innan det är försent. Dessa ramar som kallas Sverige är för små för mitt äventyrssinne. Eller är det något jag vill göra för att slippa känna att jag saknar något.

Jag kan bara göra antaganden och gissningar om vad jag själv känner. För jag vet inte. Ju äldre jag blir desto mindre grepp får jag om mig själv. Betyder det att jag inte alls kommer veta vem jag är om några år, eller har jag mött ett negativt klimax nu och snart kommer antiklimax.

Jag kan inte veta säkert.

"Jag förstår egentligen inte varför jag skapade den här bloggen, med tanke på att en av mina egna åsikter var att bloggandet var lite slöseri med tid. Fast är det verkligen det? För några månader sen så fick jag en impuls av att skaffa mig en blogg. Men det blev ingen på grund av brist på ork. Tiden fanns där, men jag orkade helt enkelt inte trycka in någon blogg-adress i webbläsaren.
    Idag drabbades jag av samma impuls igen och den här gången fanns det lite ork också till att fixa en blogg..."
Så lät det i somras, då jag var så pass naiv att jag trodde att jag skulle skriva och posta mitt första inlägg då. Men som sagt, så tröttnade jag efter femton minuter. Efter det försökte jag i augusti få nytt liv i bloggen, misslyckandet var där igen. Jag är nog inte så bra på att göra saker på egen vilja.
Det här blir ett nytt försök och innan jag trycker kryss för den här sidan, ska inlägget vara postat. Egentligen vet jag inte vad jag ska göra med bloggen. Ett tag funderade jag på att den skulle vara till hjälp för språklig och själslig utveckling. Jag hade inte tänkt skriva den för andras, utan för min egen skull. Sedan är det upp till andra att läsa den eller inte. Den kommer inte vara visuellt underhållande, möjligtvis dyker en bild upp då och då, men förvänta inte för mycket. Nu har bloggen åtminstone ett läsbart material och fler ska dyka upp, men frågan om när är oviss.