minspel

Jag stirrar. Min syster har tagit den sista bullen. Som vanligt. Jag känner hur hungern verkar i magen. Det borde åtgärdas, men jag orkar bara inte. Jag tänkte skriva ett glatt inlägg, för jag känner mig väldigt glad. Men så fort jag aktiverar min hjärna för att skriva något vackert, verkar en melankolisk slöja omfatta mina händer och huvud.  Jag ser vad jag skriver, jag kan justera det, reflektera det och allt annat som får en text till att bli levande. Ändå låter jag bli. Det är för mycket mörker som gömmer sig inom mig tror jag. Men jag är inte helt tom på ljus heller. Det är nog bara det (ja, jag tvekar) att jag använder det i det sociala livet. När jag är ensam och hjärnan är tvungen att hålla en inre monolog med sig själv, så blir det mörkt igen.
Jag stirrar på texten jag nu skrivit. Den ser oerhört kompakt ut och jag borde kanske dela in texten i lite fler luftiga stycken. Problemet är bara det att det finnsn ingen anledning till att göra en massa små stycken. Texten hör ihop med sig själv. Kanske som jag hör ihop med texten.
Jag stirrar på min vägg. Jag ser ett grått märke. Kan inte komma ihåg när det skulle ha kommit dit. Säkert mitt fel också. Jag borde le. Väldigt mycket, hela tiden,  för jag ska nog för första gången åka härifrån på riktigt i sommar. Till något varmare för både kropp och själ. Just nu vill jag bara att tiden ska gå snabbare, men man ska nog skynda långsamt. Vilket jag nog ska lära mig göra mer och mer.