I am nowhere and it's now
Nu är jag äntligen tillbaka här igen efter en oerhört lång semester från bloggen. Men det är väl så mellan varje inlägg jag författar?
För ungefär 49 timmar sedan blev jag utkickad från mitt gymnasium. Den dåliga ursäkten till denna hemska handling från skolans sida var att jag hade tagit studenten och att jag inte längre hörde hemma där. Detta fakta resulterade i att jag i och med fick mina betyg är skollös.
Att vara skollös är något som är svårare för mig att hantera än att vara arbetslös. (Kanske för att jag nu under sommaren har ett vikariat.) Det kommer att dröja ända till mitten av juli innan jag vet riktigt var framtiden kommer att ta mig. Faktumet att veta att jag under drygt en och halv månad framöver inte har någon given plats i samhället gör mig allmänt knäsvag i benen. Aldrig hade jag trott att skolans väggar skulle vara så saknade (bara efter två dygn).
Detta uttalande har just stärkt ännu mer att jag är en skolmänniska.
Dessutom hade jag aldrig trott söndagar var så långa, som det faktiskt är, tills idag. Det är en dag med en enda lång väntan och jag vill inget annat än att den ska ta slut. Vad har jag egentligen gjort alla andra söndagar? De blir ärligt talat längre med åren misstänker jag. Kommer jag inte på något att göra snart, kommer jag att börja klättra på väggarna.
Jag började förbereda en kopp te för en dryg timme sedan, men kom inte längre än till att koka vattnet. Det har säkert kallnat igen och jag får helt enkelt börja om igen. Men det bekommer inte mig, utan då har jag något att göra.
För ungefär 49 timmar sedan blev jag utkickad från mitt gymnasium. Den dåliga ursäkten till denna hemska handling från skolans sida var att jag hade tagit studenten och att jag inte längre hörde hemma där. Detta fakta resulterade i att jag i och med fick mina betyg är skollös.
Att vara skollös är något som är svårare för mig att hantera än att vara arbetslös. (Kanske för att jag nu under sommaren har ett vikariat.) Det kommer att dröja ända till mitten av juli innan jag vet riktigt var framtiden kommer att ta mig. Faktumet att veta att jag under drygt en och halv månad framöver inte har någon given plats i samhället gör mig allmänt knäsvag i benen. Aldrig hade jag trott att skolans väggar skulle vara så saknade (bara efter två dygn).
Detta uttalande har just stärkt ännu mer att jag är en skolmänniska.
Dessutom hade jag aldrig trott söndagar var så långa, som det faktiskt är, tills idag. Det är en dag med en enda lång väntan och jag vill inget annat än att den ska ta slut. Vad har jag egentligen gjort alla andra söndagar? De blir ärligt talat längre med åren misstänker jag. Kommer jag inte på något att göra snart, kommer jag att börja klättra på väggarna.
Jag började förbereda en kopp te för en dryg timme sedan, men kom inte längre än till att koka vattnet. Det har säkert kallnat igen och jag får helt enkelt börja om igen. Men det bekommer inte mig, utan då har jag något att göra.
Kommentarer
Trackback
