minspel

Denna sommar kommer troligtvis att bestå av förberedelsedagar inför den nya milstolpe som kommer att dyka upp i mitt liv då hösten närmar sig. Dagens förberedelse var ett besök på banken för att fixa fram en så bekväm ekonomisk situation för mig som student i höst. Vuxenpoängen kastas över mig från alla håll. På vägen hem dränktes jag dock av ett skyfall. Men jag njöt av varje droppe regn, som känns som en rening av mitt inre.

Jag konstaterade även idag att ett liv som utflyttad student inte bara är en dans på rosor. Under en diskussion med en vän förstod jag att jag måste börja tänka mer sobert på faktumet att jag måste börja lära mig att laga mer mat än te och nudlar. Dessa två matlagningformer är inget jag har hyser någon agg emot, men jag har även hört att ensidig kost inte är bra för magen i längden. Ändå har jag den glamorösa bilden av mig själv, ståendes i köket bland burkar med olika exotiska kryddor och tillbehör i högsta bestyr. Vänta ett ögonblick! Jag i köket? Var det inte denna bild jag sedan barndomen motarbetat? Har jag under de senaste månaderna blivit träffad av blixten? Det känns som om jag håller på att transformera mig till det hemmafru-exemplar, som jag själv sedan barnsben motarbetat.

Den tredje punkt jag har på dagordningen är att jag ska annonsera ut att jag idag skapade en systerblogg till denna blogg, som går under domänen braineater.blogg.se. Syftet med systerbloggen är att visa upp den målande sidan av mig. Denna blogg kommer att, som i vanlig ordning, tillhöra min litterära och filosofiska sida av min egenperson.

Nu är jag äntligen tillbaka här igen efter en oerhört lång semester från bloggen. Men det är väl så mellan varje inlägg jag författar?

För ungefär 49 timmar sedan blev jag utkickad från mitt gymnasium. Den dåliga ursäkten till denna hemska handling från skolans sida var att jag hade tagit studenten och att jag inte längre hörde hemma där. Detta fakta resulterade i att jag i och med fick mina betyg är skollös.

Att vara skollös är något som är svårare för mig att hantera än att vara arbetslös. (Kanske för att jag nu under sommaren har ett vikariat.) Det kommer att dröja ända till mitten av juli innan jag vet riktigt var framtiden kommer att ta mig. Faktumet att veta att jag under drygt en och halv månad framöver inte har någon given plats i samhället gör mig allmänt knäsvag i benen. Aldrig hade jag trott att skolans väggar skulle vara så saknade (bara efter två dygn).

Detta uttalande har just stärkt ännu mer att jag är en skolmänniska.

Dessutom hade jag aldrig trott söndagar var så långa, som det faktiskt är, tills idag. Det är en dag med en enda lång väntan och jag vill inget annat än att den ska ta slut. Vad har jag egentligen gjort alla andra söndagar? De blir ärligt talat längre med åren misstänker jag. Kommer jag inte på något att göra snart, kommer jag att börja klättra på väggarna.

Jag började förbereda en kopp te för en dryg timme sedan, men kom inte längre än till att koka vattnet. Det har säkert kallnat igen och jag får helt enkelt börja om igen. Men det bekommer inte mig, utan då har jag något att göra.

Som vanligt dröjer det en halv livstid innan jag dyker upp igen. Veckorna har inte varit händelselösa och talet om framtiden är mer aktuellt än det varit tidigare i mitt liv. Frågorna om vad som kommer hända sen trycker på axlarna dygnet runt. Vad händer sen? Var ska jag bo? Kommer jag stanna kvar?
Framtiden är så central i mitt liv nu. Jag har till och med kommit på mig själv att allt jag nu köper och väljer är saker jag kommer använda i framtiden, eller kan använda under en period som sträcker sig över decennium. Ändå försöker jag leva så mycket jag bara kan i nuet.
Frågorna påverkar mig även på det mentala stadiet också. Jag känner ingen vånda över att möjligtvis behöva lämna min trygga lilla hemby, utan jag kan ta mina prylar och flytta när jag vill om jag skulle behöva det. När jag berättar detta får jag motfrågan: Kommer du inte sakna ditt föräldrarhem?
Mitt svar blir: Jo, men jag känner att jag inte har ett behov av att stanna kvar här. Jag kan i stort sett hamna var jag vill.
Jag har börjat rycka upp mina rötter och börjar göra mig redo för att plantera dem någon annanstans i världen. Vetskapen om att mina dagar hemma hos mamma börjar gå mot sitt slut får mig att bygga upp ett känslomässigt försvar. Tro mig, när dagen kommer då jag flyttar, kommer jag vara fylld med ångest ändå, men nu hoppas jag på att jag håller på att lindra den. I stort sett så förbereder mig inför att jag kan hamna var som helst och vad som helst kan hända. Man man är inte tillräckligt förberedd när saker väl inträffar. Det har jag bittert fått erfara varenda gång jag säger hej då till min pojkvän på flygplatsen. Trots att jag vet att han kommer att åka hem en vecka senare förtränger jag det tills dagen är kommen. Då vill jag inte att han ska åka, trots att jag vetat det hela tiden.
Det är nog likadant med alla stora beslut och långa avsked. Man vill inte möta dem. Man är alldeles för trygg i sin lilla bubbla. Men att vara rotlös är nog lika farligt. Att inte riktigt veta vart man ska stå eller hur man ska göra är ostabilt för ens tillvaro.
Men tiden får utvisa vad som kommer hända och när tiden väl kommer klarar man alla hinder.

Det är höst igen. Mycket förändras i livet. Men det gör det hela tiden. Jag tittar på klockan med jämna mellanrum och väntar på stunden då jag ska bege mig till byn och plågas i tandläkarstolen. Räknar jag ner tiden? Nej, jag borde inte göra det. Men samtidigt vill jag få besäket överstökat. Av någon anledning tycks tiden alltid gå fortare till saker vi inte vill ska inträffa fort och långsammare till saker vi vill ska inträffa så fort som möjligt.
Egentligen har jag annat att göra, men jag känner mig ibland avundsjuk på alla andra, som flitigt håller igång sina bloggar. Jag är inte sådan. Jag har inget viktigt att förmedla till omvärlden heller, som var jag köpte min senaste tröja. minspel är en väldigt egoistisk blogg.
Medans jag sitter här försöker jag summera dagen. Som vanligt bestod den av vardagliga rutiner. Det är i stort sett vilken dag som helst. Sedan är det det lilla, som gör denna dag till en mindre vanlig dag. Kanske var det en personlig upplevelse, men jag blev djupt berörd av denna lilla människa. Att vänta på bussen från stan kan ibland vara ett rent helvete. Särskilt mellan klockslagen 14-17. Jag brukar ta till vana att studera människorna runt omkring mig medans jag väntar. Men bara när jag väntar ensam. Med sällskap brukar jag släppa koncentrationen på omvärlden.
Denna dag väntade jag ensam. Jag stirrade tomt ut i luften. Läsaren får observera att där inte fanns någon intressant människa att studera denna dag. Sedan kom där en liten äldre dam med två stora plastpåsar (jag skulle gissa på att de innehöll mat och dylikt). Jag tror det var det faktum att denna dam var kortare än mig som gjorde att jag lade märke till henne. Det såg oerhört tungt ut att bära påsarna, så jag funderade på om jag skulle erbjuda mig att hjälpa henne med dessa kassar medans hon skulle gå på bussen. Men sedan såg det ut som om hon fick kontroll över dem, så jag sköt tankarna åt sidan. Jag brukar alltid stå så nära dörren till påstigningen som möjligt för att snabbt kunna få ett ledigt par med säten. Det var likadant denna gång, förutom att jag hade ett gäng med killar framför mig som stod närmast öppningen. Medans damen närmade sig min perrong, såg jag hennes rörelser i ögonvrån. Hon ställde sig inte långt ifrån mig. Kanske så nära man kan stå en annan människa utan att störa dennes personliga integritet. Hon tittade lite på grabbgänget. Det var nästan som om hon kalkylerade omgivningen och studerade människorna runtomkring henne. Av någon anledning kände jag samhörighet med denna dam, mer samhörighet än med någon anna runtomkring mig. Jag märkte att hon studerade mig snabbt också, men jag är för blyg för att möta andra människors blickar. Jag märkte även att jag hade ett gravallvarligt ansiktsuttryck och kände att jag behövde ändra detta uttryck till något vänligare.
Jag drog på mungiporna lite i hopp om att jag uttryckte ett: Jag förstår dig.
Efteråt funderade jag på om budskapet gick fram eftersom vi aldrig växlade några blickar. Några minuter gick och bussen kom till perrongen. Gruppen med människor hopade sig i jakt om att komma på så fort som möjligt. Alla söker dessa tomma paren med säten. Dörren öppnas och alla börjar röra sig framåt. Även jag är en av dem som börjar röra sig framåt.
Men den här gången så rörde jag mig extra långsamt, mest i försök att låta den äldre damen gå på före mig. Denna dag kände jag att jag hellre ger bort mitt tomma par säten till denna dam. Tro mig, jag har aldrig resonerat så för. Vi stod jämsides och jag trodde verkligen att hon skulle gå på före. Själv hade jag ett planerat lite kortare steg som nästa drag.
Då kommer det oväntade. Jag känner en hand bakom min rygg som skuffar mig framåt. Jag vänder på huvudet och ser damen stå lite smått bakom mig. Det var som om hon signalerade till mig: Gå du på först.
Jag blev väldigt överraskad. Aldrig någonsin har jag varit med om en sådan vänlig gest av en främling och jag måste säga att jag samtidigt blev väldigt rörd av denna handling. Det var som om vi förstod varandra där i trängseln. Två människor som lite ängsligt försöker komma ett knep att komma på bussen så snabbt som möjligt trots alla dessa längre människor som står i vägen.
Hon drog nog det längsta strået till sist genom att överraska mig med sin godhet och snuva mig på mitt försök till dagens goda gärning.

Jag stirrar. Min syster har tagit den sista bullen. Som vanligt. Jag känner hur hungern verkar i magen. Det borde åtgärdas, men jag orkar bara inte. Jag tänkte skriva ett glatt inlägg, för jag känner mig väldigt glad. Men så fort jag aktiverar min hjärna för att skriva något vackert, verkar en melankolisk slöja omfatta mina händer och huvud.  Jag ser vad jag skriver, jag kan justera det, reflektera det och allt annat som får en text till att bli levande. Ändå låter jag bli. Det är för mycket mörker som gömmer sig inom mig tror jag. Men jag är inte helt tom på ljus heller. Det är nog bara det (ja, jag tvekar) att jag använder det i det sociala livet. När jag är ensam och hjärnan är tvungen att hålla en inre monolog med sig själv, så blir det mörkt igen.
Jag stirrar på texten jag nu skrivit. Den ser oerhört kompakt ut och jag borde kanske dela in texten i lite fler luftiga stycken. Problemet är bara det att det finnsn ingen anledning till att göra en massa små stycken. Texten hör ihop med sig själv. Kanske som jag hör ihop med texten.
Jag stirrar på min vägg. Jag ser ett grått märke. Kan inte komma ihåg när det skulle ha kommit dit. Säkert mitt fel också. Jag borde le. Väldigt mycket, hela tiden,  för jag ska nog för första gången åka härifrån på riktigt i sommar. Till något varmare för både kropp och själ. Just nu vill jag bara att tiden ska gå snabbare, men man ska nog skynda långsamt. Vilket jag nog ska lära mig göra mer och mer.

Kylan tränger sig under huden. Jag förstår inte vitsen med november. Inget händer och alla färger försvinner. Har månaden den funktion att vara ett grått vänteläge, för att få oss att vänja oss vid att leva med den begränsade färgskalan (egentligen inte godkänt att kalla det så, men det finns inget bättre ord) svartvitt ett bra tag framöver. Men i december har jag inte det stora problemet med att månaden är går och trist. Anledningen till det är nog för att jag kommit in rätt stämning, om det finns någon, eller vant mig.
Nu är min största väderfarhoga att snön inte ska falla i december.

Det har blivit december och det är torka på skriftfronten igen. Det har fallit snö, så jag slipper vara rädd längre. Eller jag är alltid rädd, speciellt för att världen ska gå under, för det kommer den göra eller hur?
Jag vill utforska världen innan det är försent. Dessa ramar som kallas Sverige är för små för mitt äventyrssinne. Eller är det något jag vill göra för att slippa känna att jag saknar något.

Jag kan bara göra antaganden och gissningar om vad jag själv känner. För jag vet inte. Ju äldre jag blir desto mindre grepp får jag om mig själv. Betyder det att jag inte alls kommer veta vem jag är om några år, eller har jag mött ett negativt klimax nu och snart kommer antiklimax.

Jag kan inte veta säkert.

"Jag förstår egentligen inte varför jag skapade den här bloggen, med tanke på att en av mina egna åsikter var att bloggandet var lite slöseri med tid. Fast är det verkligen det? För några månader sen så fick jag en impuls av att skaffa mig en blogg. Men det blev ingen på grund av brist på ork. Tiden fanns där, men jag orkade helt enkelt inte trycka in någon blogg-adress i webbläsaren.
    Idag drabbades jag av samma impuls igen och den här gången fanns det lite ork också till att fixa en blogg..."
Så lät det i somras, då jag var så pass naiv att jag trodde att jag skulle skriva och posta mitt första inlägg då. Men som sagt, så tröttnade jag efter femton minuter. Efter det försökte jag i augusti få nytt liv i bloggen, misslyckandet var där igen. Jag är nog inte så bra på att göra saker på egen vilja.
Det här blir ett nytt försök och innan jag trycker kryss för den här sidan, ska inlägget vara postat. Egentligen vet jag inte vad jag ska göra med bloggen. Ett tag funderade jag på att den skulle vara till hjälp för språklig och själslig utveckling. Jag hade inte tänkt skriva den för andras, utan för min egen skull. Sedan är det upp till andra att läsa den eller inte. Den kommer inte vara visuellt underhållande, möjligtvis dyker en bild upp då och då, men förvänta inte för mycket. Nu har bloggen åtminstone ett läsbart material och fler ska dyka upp, men frågan om när är oviss.